Diskrimineringslagen

Vad är diskrimineringslagen? 

Det är en grundläggande mänsklig rättighet att skyddas mot diskriminering. Grundskyddet mot diskriminering regleras i svensk rätt i Diskrimineringslagen. Lagen finns till för att värna om principen om alla människors lika värde och rätten att bli behandlad på lika villkor. 

Lagen har två syften. Det första är att motverka diskriminering, vilket sker genom lagens diskrimineringsförbud. Det andra är att främja lika rättigheter och möjligheter för alla. Det innebär att lagen också har så kallade främjanderegler som talar om vad du får göra på en arbetsplats och vilka åtgärder du som arbetsgivare är skyldig att vidta för att motverka diskriminering.

Vad är diskriminering? 

Vad räknar diskrimineringslagen egentligen som diskriminering? Först och främst finns både direkt och indirekt diskriminering.

Direkt diskriminering

Vid direkt diskriminering blir någon behandlad eller försummad på ett sätt som skadar eller försätter personen i ett sämre läge än andra, vilket kallas att missgynnas. Detta missgynnande ska vara kopplat till någon av diskrimineringsgrunderna. Om en av två jämbördiga kollegor erbjuds en löneökning, och den enda anmärkningsvärda skillnaden mellan kollegorna är deras etnicitet, kan det vara fråga om direkt diskriminering.

Indirekt diskriminering

Indirekt diskriminering innebär att någon missgynnas av ett förfaringssätt eller en bestämmelse som vid första anblick kan verka neutral. För att det ska räknas som diskriminering ska bestämmelsen särskilt missgynna de med koppling till någon av diskrimineringsgrunderna. Det kan till exempel handla om ett krav på att arbetstagare ska ha en viss kroppslängd. Kravet kan framstå som neutralt, men i praktiken leder det till att en stor andel kvinnor utesluts redan från början.

Utöver direkt och indirekt diskriminering är bristande tillgänglighet på en arbetsplats för personer med en funktionsnedsättning, trakasserier, sexuella trakasserier och att uppmana någon annan till diskriminering att likställa med diskriminering i lagens mening.

Diskrimineringslagen i arbetslivet

Diskrimineringslagen gäller hela arbetslivet och på alla arbetsplatser. Det spelar ingen roll hur stor anställningen är. De som skyddas från diskriminering är arbetstagare, arbetssökande och de som frågar efter arbete, praktikanter och inhyrda arbetstagare. 

Undantag 

Lagen reglerar också en del undantag. Dessa är bland annat: 

1. Arbetets natur: För vissa jobb kan arbetsgivaren tillåtas ställa krav som annars hade ansetts vara diskriminerande. Exempelvis brukar det inte anses vara könsdiskriminering att söka kvinnliga skådespelare för en kvinnlig filmroll. Krav på en kristen tro anses inte heller vara diskriminering vid rekrytering av en präst till en kyrka. 
2. Positiv särbehandling av kön: Det är okej att främja en viss underrepresenterad grupp när det kommer till diskrimineringsgrunden kön. Om flera arbetssökande har liknande meriter får arbetsgivaren lov att ta hänsyn till att ett visst kön är underrepresenterat på arbetsplatsen. Det överrepresenterade könet får dock aldrig helt stängas ute. 
3. Pension: Bestämmelser i kollektivavtal eller individuella anställningsavtal gällande åldersgränser, pensionsålder och rätt till pensionsförmåner anses enligt lag inte vara åldersdiskriminering
4. Särbehandling av ålder för berättigat syfte: Detta är ett ganska generellt formulerat undantag som till exempel kan handla om att arbetstagaren får lov att anställa folk i olika åldrar för att undvika att en stor del av personalstyrkan går i pension samtidigt. 

Konsekvenser av diskriminering

Överträdelser av diskrimineringslagen betraktas som allvarliga kränkningar och den som har diskriminerats har rätt till diskrimineringsersättning. En särskild myndighet, Diskrimineringsombudsmannen har i uppgift att kontrollera att lagen följs. Om inte kan du som arbetsgivare bli skyldig att betala skadestånd till den som diskriminerats.